SFP skall ha en egen presidentkandidat

Mitt i sommarvärmen har presidentvalet 2012 fått det politiska fältet att sprätta till en aning. Detta trots att halvannat år återstår till valet och ett viktigt riksdagsval står för dörren innan dess. Men varför inte? Justeringarna av presidentens maktbefogenheter till trots talar vi fortsättningsvis om det politiska livets galjonsfigur i Finland. En figur, som med högt valdeltagande direktväljs av folket och i bästa fall kan vara en ledande opinionsbildare.

Att ett politiskt parti lanserar sin presidentkandidat tidigt kan vara ett tveeggat svärd. Stor publicitet får man nog genom att vara först på plan. Men sedan blir det lätt väldigt tyst för långa tider framåt. Nyhetens behag falnar snabbt. Att leda gallupmätningar i ett alltför tidigt skede har också sina risker. Eeva Kuuskoski (1994) eller Elisabeth Rehn (2000) är kända exempel på detta.

I dagens läge är det synbarligen bara de gröna som tycks ha sin presidentkandidat klar. Varken samlingspartiets eller centerns presumtiva kandidater ger klara besked. Presidentpartiet sedan 1982, SDP, har denna gång inlett kandidatjakten på ett sätt, som för tankarna till tv-konceptet ”Bonde söker fru”. Tydligare än så kan partiet inte erkänna, att det saknar ett självklart namn som skulle ha chans att förlänga serien efter Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen.

För Svenska folkpartiet har presidentval alltid varit utmanande, för att inte säga direkt svåra. Rent historiskt berodde detta först på att SFP:s tongivande politiker år 1918 ville ha monarki och kung i Finland - inte republik och president. Den återkommande frågan sedan dess har varit : egen kandidat eller inte? Praxis har varierat, men av olika orsaker. Sex gånger har SFP ställt upp någon från eget led: Karl Söderholm (1925), Ralf Törngren (1956), Jan-Magnus Jansson (1982), Elisabeth Rehn (1994, 2000) och Henrik Lax (2006).

Inför valet 2012 är läget intressent då sittande president Halonen inte kan kandidera för återval. Fältet är öppet - precis som 1994 då två från början otippade kort, Ahtisaari och Rehn gick till final och brädade alla etablerade partiveteraner. Men så hette också sloganen i Rehns kampanj: ”Allt är möjligt”. Minns också att mycket hänt både i och kring presidentämbetet sedan år 2000. Vi får se en ny personlig presidentroll liksom relation till de övriga högsta statsorganen, oavsett vem som blir vald.

Jag har funderat en hel del på valet 2012 – uttryckligen som partiordförande, ingalunda personligen. Kandidat blir jag inte. Jag anser att utgångsläget, trots alla om och men, egentligen är ganska klart för SFP:s del. Ett seriöst parti, som verkar i rikspolitiken, vill bredda sina samhälleliga kontaktytor och växa i understöd, skall ha en egen kandidat.

Jag är också övertygad om att SFP kan ställa upp en kandidat, som på ett trovärdigt sätt kan profilera svenskheten och finessen med landets tvåspråkighet, liberala värden och som genom sin personlighet och gedigna bakgrund kan tilltala bredare medborgargrupper – alltså väljare. Jag skulle bluffa om jag påstod, att denna kandidat i mitt somriga sinne inte redan har både namn och ansikte.

Tålamod bara. Allt har sin tid.