Tillbaka
Sakta i backarna
16.08.2010
Stefan Wallins kolumn i Borgåbladet, Västra Nyland, Åbo Underrättelser och Österbottens Tidning 14.8.2010.
Nästa vecka samlas regeringen till den årliga budgetrian för att slå fast sitt förslag till debet och kredit i statsfinanserna. Statsbudgeten 2011 blir den nuvarande regeringens sista inför valet i april nästa år. Budgeten kröner regeringens sociala profil då den ju innehåller garantipension samt indexbindning av flera förmåner, bl.a barnbidraget, som saknat denna. Mitt mål som minister med ansvar för studiestödet är att också studiepenningen indexbinds. Det vore en logisk åtgärd, som ökade köpkraften och förutsägbarheten på studenternas grundutkomst.
I gamla tider - så ännu på depressionens brant år 1990 - hemföll regeringarna ofta till s.k valbudgeter för att charma väljarna. Den här tiden är nu förbi. Trots allt ljusare ekonomiska prognoser och spirande optimism inom många branscher är det ekonomiska läget långt ifrån stabilt.
De facto finns flera orosmoln, som är speciellt mörka uttryckligen från finländsk horisont. Vi har EU:s snabbast åldrande befolkning, vilket radikalt påverkar försörjningsförhållandet i samhället. Den arbetsföra befolkningen krymper samtidigt som välfärdsservicen kräver större resurser, närmast skatteinkomster. Problem med bytesbalansen och priskonkurrensen på en allt tuffare global marknad hör också till bilden.
Sprickor i deklarationerna om Finland som "Europas starkaste ekonomi" orsakas också av det faktum att staten nästa år lånar 8,7 miljader euro - en femtedel av budgeten. Det jagar upp statsskulden till 85 miljader euro, vilket är pengar morgondagens generationer skall betala tillbaka. Tala om etisk dimension på dagens beslut. Vi behöver ökad sysselsättning och stabil tilläxt för att ens i teorin kunna klara utmaningarna.
Allt detta betyder att upptakten inför riksdagsvalet i mars långt blir en mätare på ärlighet i finländsk partipolitik. Partier som inte erkänner behovet av stram budgetpolitik, en högre totalskattegrad, längre arbetskarriärer, högre produktivitet på arbete, fortsatta reformer av strukturer och byråkrati samt arbetskraftsinvandring står med båda fötterna stadigt i luften.
Visserligen kommer det alltid att finnas marknadsnischer i politikens skyltfönster för enkla svar på svåra frågor. Det finns också alltid en klangbotten för detta med att ställa nationella behov emot internationell solidaritet. Fenomenet har ett namn också: populism.
Men populismen är sällan förenlig med samarbetsförmåga - alltså förmåga att se helheter och bära ansvar för denna helhet. Därför skall väljarna vara på sin vakt med politikens sol-och-vårare. Nu om någonsin behöver Finland och väljarna ansvarsbärande politiska krafter, som inte lovar mer än de kan hålla - men också håller vad de lovar. Varken i budgetrian nästa vecka eller i valrörelsen nästa vinter kan alla besked vara positiva. Jag är ändå helt övertygad om att ärlighet varar längst.
I gamla tider - så ännu på depressionens brant år 1990 - hemföll regeringarna ofta till s.k valbudgeter för att charma väljarna. Den här tiden är nu förbi. Trots allt ljusare ekonomiska prognoser och spirande optimism inom många branscher är det ekonomiska läget långt ifrån stabilt.
De facto finns flera orosmoln, som är speciellt mörka uttryckligen från finländsk horisont. Vi har EU:s snabbast åldrande befolkning, vilket radikalt påverkar försörjningsförhållandet i samhället. Den arbetsföra befolkningen krymper samtidigt som välfärdsservicen kräver större resurser, närmast skatteinkomster. Problem med bytesbalansen och priskonkurrensen på en allt tuffare global marknad hör också till bilden.
Sprickor i deklarationerna om Finland som "Europas starkaste ekonomi" orsakas också av det faktum att staten nästa år lånar 8,7 miljader euro - en femtedel av budgeten. Det jagar upp statsskulden till 85 miljader euro, vilket är pengar morgondagens generationer skall betala tillbaka. Tala om etisk dimension på dagens beslut. Vi behöver ökad sysselsättning och stabil tilläxt för att ens i teorin kunna klara utmaningarna.
Allt detta betyder att upptakten inför riksdagsvalet i mars långt blir en mätare på ärlighet i finländsk partipolitik. Partier som inte erkänner behovet av stram budgetpolitik, en högre totalskattegrad, längre arbetskarriärer, högre produktivitet på arbete, fortsatta reformer av strukturer och byråkrati samt arbetskraftsinvandring står med båda fötterna stadigt i luften.
Visserligen kommer det alltid att finnas marknadsnischer i politikens skyltfönster för enkla svar på svåra frågor. Det finns också alltid en klangbotten för detta med att ställa nationella behov emot internationell solidaritet. Fenomenet har ett namn också: populism.
Men populismen är sällan förenlig med samarbetsförmåga - alltså förmåga att se helheter och bära ansvar för denna helhet. Därför skall väljarna vara på sin vakt med politikens sol-och-vårare. Nu om någonsin behöver Finland och väljarna ansvarsbärande politiska krafter, som inte lovar mer än de kan hålla - men också håller vad de lovar. Varken i budgetrian nästa vecka eller i valrörelsen nästa vinter kan alla besked vara positiva. Jag är ändå helt övertygad om att ärlighet varar längst.
